PANIC!
Kategori: Right from my mind
Suck.. En gråtattack o en liten panikångest senare har jag nu fotat 5 SPRILLANS nya klänningar med lappen kvar, två fuskpälsar och ett par sprillans nya aerobicsskor som ska upp på tradera NU! Hörs snart..
Suck.. En gråtattack o en liten panikångest senare har jag nu fotat 5 SPRILLANS nya klänningar med lappen kvar, två fuskpälsar och ett par sprillans nya aerobicsskor som ska upp på tradera NU! Hörs snart..
i'm afraid this is it
Kategori: Right from my mind
bild härifrån.
so true. unfortunately, so damn true.
I ain't perfect sister
Kategori: Right from my mind
Jag vet att jag ibland kan säga att ett plagg kan vara näst intill perfektion, men jag vet att något annat inte är perfekt. Det finns ingen perfekt människa, ingen har ett perfekt liv eller kropp.
Därför blir jag så arg när jag får höra att folk tror att jag skulle tycka att mitt liv vore perfekt.
Herregud, det är väl så långt ifrån perfekt man kan komma istortsett?
Jag har aldrig i hela mitt liv sagt att mitt liv är perfekt för det är inte det. Jag har hundratalssaker i mitt liv som skulle behöva ändras om jag ens skulla komma i närheten av ett felfritt liv.
Jag har aldrig heller sagt att jag är perfekt, för det är jag inte heller. Jag är en ganska dysfunktionell person med tankemönster som ibland kan vara helt galna och fixideér och fobier helt olikt någon annan.
Därför tycker jag det är så himla töntigt att ens påstå att mitt liv vore perfekt och ännu töntigare att påstå att jag själv skulle ha yttrat något liknande. För det skulle aldrig hända.
Ordet perfekt finns knappt med i mitt vokabulär.
Mellandagsrea - en mardröm
Kategori: Right from my mind
Man skulle kunna tro att det är den här tiden på året då vi shoppinggalna fashionfreaks mår som bäst, men så är det inte. Inte för mig iallafall. Det är den här tiden på året jag gråter blod- Vart jag än vrider huvudet ser jag plagg som jag köpt under hösten, men rejält nedsatta. Jag tänker på klänningarna i garderoben som fortfarande har lappen kvar som nu reas ut för hundratalskronor mindre. Jag tänker på skorna som jag aldrig använt som nu nästan ges bort. Fan. Det är inte lätt. Skulle man ha väntat med alla köp skulle man kunnat spara tusenlappar. Men det gjorde man inte. Fan. Det skulle kännas mycket bättre om jag visste att jag använt dessa plagg ihärdigt sen jag köpte dom och att de hundra extra som jag betalade inte gjorde så mycket. Men jag vet massor med klänningar. som har hängt i garderoben sen de kom hem, alltså skulle jag lika gärna kunna beställt de nu och sparat massor. Dessutom finns precis allt jag köpt förut kvar i min storlek nu, vilket svider ännu mer.
När jag blunder ser jag högar med pengar som skulle kunnat vara mina, men när jag öppnar ögonen möts jag av oanvända plagg och galet irriterande rea-skyltar. Att julen skulle vara glädjens högtid? Så fan heller. Inte för en inbiten shoppingfantast.
it's not in your brace girl.
Kategori: Right from my mind
Jag trodde knappt att det var sant när tandläkaren sa att de skulle kunna ta bort den idag och jag grät under i stort sett hela proceduren, både pga smärta och glädje. Jag kunde inte förstå att jag skulle få slippa tandställningen över jul. Jag var världens gladaste idag runt halv tre tiden.
Jag har det senaste året trott att min otroligt dåliga självkänsla som kom väldigt plötsligt eller tankarna om hur ful jag är har berott på tandställningen och har också trott att dessa ska försvinna så fort tandställningen ryker.
Men nu är den borta och för första gången på riktigt länge känner jag knappt igen mig när jag kollar mig i spegeln. Jag har ett vitt leende nu. Ett felfritt vitt leende. Men jag mår inte bra. Jag mår om möjligt sämre än innan jag tog av den och allt hopp om att jag skulle bli superwoman Linda igen är borta.
Dessa känslor och felvridna tankar sitter djupare än i tandställningen. De kommer inte försvinna även om jag gör om allt yttre på mig. För de sitter på insidan. Hårt inpräntade i huvudet och oavsett vad jag gör med mig själv så kommer de sitta kvar där känns det som. Men det är såklart inte så, givetvis kommer jag tidsnog kunna bygga upp min självkänsla igen och slippa må dåligt av att se mig själv i spegeln eller vilja slippa att umgås med folk. Men jag, JAG måste ta tag i det här. Jag måste förstå att det inte sitter i ens finnar, eller i ens tandställning, eller i de extra kilona man bär omkring på. Det sitter så himla mycket djupare än det vi kan se o ta på. Vi måste ner o gräva för att komma på fötter igen. Jag ska se till att börja nu och jag ger mig tusan på att försöka få tillbaka den levnadsglada tjej som en gång spatserade omkring med rejält med skinn på näsan och självkänsla i massor. Hon ska komma tillbaka. Men tydligen inte idag.
Skam för Ralph Lauren
Kategori: Right from my mind
Dessa reklambilder på Filippa Hamilton och Valentina Zelyaeva för Ralph Lauren har under hösten blivit starkt kritiserade, jag vet att jag är lite sent ute ang just dessa bilder då diskussionen var som hetast i oktober men själva ämnet och principen är fortfarande diskuterbar.
Det sjuka med det hela är hur Ralph Lauren överhuvudtaget kan vilja förstöra två redan innan perfekta kroppar. Jag förstår skönhetsredigering till viss mån, men det här är så långt bort från verkligheten så det är sjukt. Filippa Hamilton har fått en midja som är smalare än hennes huvud är brett och Valentinas kropp blir mindre ju längre ner man kommer. Det ser inte klokt ut. Dessa två kvinnor har egentligen kroppar som är vackra inte ser sjukliga ut. Det är hemskt att man ens vill ändra något så mycket att modellerna nästan är oigenkännbara. Kolla på bilderna nedanför och jämför. Skulle ni känna större köpsug om kläderna suttit på kropparna nedanför eller de ovan? Dessutom har Filippa nu fått sparken av Ralph Lauren pga av hennes övervikt (som RL så snyggt kallar det).
Det hela är sick sick sick så egentligen kan man inte ens förstå. Jag hoppas att alla tjejer där ute alltid tänker på att alla modellbilder och reklamer är retuscherade och att ingen - inte ens barbie kan ha en kropp konstruerad sådär. Ät det ni vill och njut av livet!
nej tack till tonårsföräldrar
Kategori: Right from my mind
Egentligen skulle jag sova nu men ett inlägg hos Bloggkommentatorerna och en bloggare vid namn MammaBecka gjorde mig allt för upp i varv. Det handlar om att en person startat en insamling till mammabecka för att det är såå synd om henne o alla hennes utgifter.
MammaBecka är en bloggare som egentligen blivit stor tack vare sin unga ålder och sina tre barn. Gudomligt sött tycker vissa och pest o plåga anser andra.
Själv tillhör jag den kategorien som inte är helt överförtjust i unga mammor-bloggare, det är så långt bortom mina intressen och värderingar man kan komma och därför finner jag inget intresse i dem.
Själva grejen att skaffa barn när man är tonåring är jag inte så förtjust i. Visst att alla lever olika, har olika tankar och värderingar men jag tycker fortfarande att tanken är skrämmande.
Jag är en person som är medveten om vilka stattsskulder Sverige sitter inne med, vilka problem vi i Sverige har med hemlösa och hur invandringen tyvärr kostar alldeles för mycket för oss. Ska vi då också behöva dras med tonårsföräldrar som inte lyckas försörja sig själva? För nej, har man inget jobb och ingen inkomst förutom studiebidrag och barnbidrag så kommer man inte speciellt långt.
I Mammabeckas fall så garderar hon sig med att hon hade trott att hon och barnens pappa skulle hålla livet ut. Gud. Tjejen i fråga är 18 år. 18 fuckin år. Antagligen är killen i fråga en utav hennes första stora,riktiga kärlekar. Självklart tror hon att de ska hålla livet ut. Tror inte alla det? Ska alla tonåringar som har ett förhållande, som är nykära, puttinuttiga och svävar i sjunde himlen skaffa barn? För sjääälvklart kommer det hålla livet ut? Alla tror det, alla känner så, men ojsan hejsan, det höll visst inte så länge som man trodde. Hur många procent av era föräldrar, kompisar, kollegor och kompisars föräldrar träffades när de var 16-17 år och har hållt ihop sedan dess? Visst de finns exempel, men det finns fler exempel där det inte sker.
Det är inte ett misslyckande att skaffa barn i tidig ålder, jag säger inte att mammabeckas barn är ett misstag. Hon har tre fina döttrar som hon borde vara stolt över. Men är det inte en gnutta oansvarsfullt att lägga sina barns liv i någon annans händer? Hon litade blindt på att pappan skulle stanna kvar och försörja dem, ska man lita blindt på andra? Visst han är barnens pappa, han borde stanna kvar. Men som Rebecka själv skriver "Hellre lyckliga på varsitt håll än olyckliga tillsammans". Borde inte en mamma försäkra sig om att klara sig själv oavsett vad innan hon skaffar barn? Visst, man ska inte alltid behöva räkna med att det värsta ska hända, men skulle det inte ha kännts bättre att veta att man har någon inkomst när man ska få barn som man vet kostar?
Är det smart att skaffa barn när man själv går i skolan, när man själv försöker bestämma sig för vad man ska bli, när man tragglar med att få ihop allt med de 1050:- man lever på. Är det då smart att sätta sitt förhållande på spel, sin utbildning, ja faktiskt sitt hela liv, för ett barns skull? I det skedet är det bara ett barn, det är inte ens barn. Skulle det inte vara bättre för alla att vänta med barn tills man har en stadig partner, en stadig inkomst, ett ordentligt boende, en plan för framtiden? Skulle inte alla må bättre av att slippa vända på varenda krona?
Jag kan verkligen inte sätta mig in i de tjejers tankar som tycker att det är så otroligt viktigt att skaffa barn när de själva är barn! Det är för mig obegripligt.
Jag tycker att det finns så himla mycket annat de givmilda personerna borde lägga sina pengar på, sådant som inte är självförvållat. Som barncancerfonden, Rosa bandet, rädda barnen, unicef osv. Att skaffa barn är ett val man gör, man vet (förhoppningsvis, annars är det sorgligt) hur mycket ett barn kostar innan man ens börjar tänka på att skaffa ett och man vet förhoppningsvis även vilken otrolig tid och kraft ett barn kräver.
Jag är egentligen inte upprörd för mammabekas egen skull, hon verkar ganska vettig trots allt. Men att någon ens kan komma på idéen att starta en insamling till en tonårsförälder som försuttit sig i sin situation själv när det finns så oerhört många andra i världen som skulle behöva all hjälp de kan skrämmer mig. Hur kan ni tycka synd om en tonårsförälder? Tyck synd om föräldrarna till ett barn med cancer istället, eller till ett barn som förlorar sin mamma i bröstcancer. Tyck synd om alla barn i världen som inte har en varm säng att krypa ner i varje natt. Tyck synd om alla barn som har föräldrar med missbruk eller som tvingas leva bland våld. Men tyck för sjutton inte synd om en tonårsförälder.
När det är målet som räknas
Kategori: Right from my mind
Jag fick just reda på att jag ska få jobba lite leksaksaffären Nallens som jag jobbat på sen jag var 13 år nu i jul.
Det känns jätteroligt. Jag har alltid varit en sådan person som inte nöjt mig med att gå i skolan, jag har alltid jobbat parallellt. Jag har aldrig heller nöjt mig med endast ett jobb utan har alltid haft kvar Nallens för en möjlighet att få jobba extra och rycka in vid behov.
Eftersom jag jobbar heltid nu så har jag endast möjlighet att joba helger och sena kvällar nu till jul, tex. har jag en dag nu i december när jag jag slutar 17.00 på mitt "riktiga" jobb och sedan jobbar 17-20.15 på Nallens. Det kan bli lite kämpigt med de här extra dagarna blir ju ren shopping eller kanske någon SPA-visit så det känns endå himla bra.
Den här boken som jag läser just nu "Så ung och så duktig" handlar om just sånt här. Den innehåller 10 st intervjuer med tio olika tjejer, kända och okända. Och alla har samma "problem" som jag. Jag känner igen mig så väl i boken så det nästan blir läskigt. Det handlar framförallt om att inte kunna säga nej, att ha prestation som ett behov och att vara stämplad som "duktig flicka". Jag har alltid varit otroligt driven och har som sagt aldrig stått arbetslös.
Ett exempel är att jag hoppade på o börja jobba direkt på måndagen efter studenten. Två dagar var jag ledig efter studenten, lördag och söndag. Sen har jag jobbat konstant sedan dess. Jag har aldrig varit sjuk en dag. Tog ledigt tre dagar och åkte till Hultsfred. Tre dagar har jag varit ifrån jobbet sedan den 15/6. Det som får mig att gå är alla kommetarer som lyder "du är så duktig linda, du kan allting, dig kan vi lita på". Jag blir liksom lurad av duktighetsstämpeln. Den får mig att gå o gå o gå fast kroppen sa stopp för länge sedan. Jag har så otroligt höga krav på mig själv. För en duktig tjej säger inte nej, en duktig tjej ställer upp för alla, en duktig tjej är inte sjuk, en duktig tjej gör allting själv, en duktig tjej håller ansvar för alla, en duktig tjej kan inte stå mållös, en duktig tjej kan inte bli trött, osv osv. Det fortsätter sådär i all oändlighet. Jag har kommit på mig själv på vägen, då jag insett att det inte är själva vägen som spelar någon roll längre. Det är målet. Och endast målet. Jag vet att jag är fel ute. Egentligen. Även fast jag älskar att ha mest ansvar, att se till att allt blir gjort, att veta att jobbet knappt skulle gå runt utan mig en dag så vet jag att det inte fungerar.
Vad händer om jag skulle bli sjuk? Vad händer om jag vill vara ledig? Vad händer när jag tillslut börjar säga nej?
Prince Charming
Kategori: Right from my mind
Jag är så trött på folk som hela tiden tjatar. Tjatar om killar och kärlek hit och dit.
"Varför har du ingen kille nu då Linda?" "Du är kanske lite väl kräsen Linda?" "Ska du inte ha någon kille då Linda?" "Hur går det med killarna då Linda?"
Är det något fel med att inte vilja ha någon kille för tillfället? Måste alla killar man träffar bli till något seriöst?
Varför får inte jag som bara är 19 år skita i allt vad kallas ansvar och få leva livet utan att få höra detta eviga tjat? Tror folk ärligt talat att det enda sättet man är fulländad på är tillsammans med en kille vid sin sida? Jag tror inte det. Jag är så less på allt sånt. Efter år och år med problem så måste man väl kunna få skita i förhållanden för en liten stund?
Och även om man nu vore redo för att skaffa en ny kille, tror då folk att det är lika lätt att hitta en vettig kille som det är att vinka till sig en taxi på New Yorks gator? Det är inte det vill jag lova. Och det handlar fan inte om att vara kräsen. Eller. Jag är en ganska elak bitch. Så att hitta någon som jag inte stör mig på efter en vecka och som jag inte vill strypa efter några dagar är nog ganska svårt. Tycker att alla killar är mer eller mindre störande så fort de öppnar käften. Men, överlag så handlar det inte ens om det. Jag vill bara inte. Dessutom känns det som om jag typ slopat alla mina jävla chanser. Fast. Jag är ju bara 19 år. Kanske måste man göra bort sig och bete sig lite illa för att hitta prince charming? Jag vet inte. Men jag tycker att alla (speciellt alla 50+are) borde tagga ner på tjatet. Tack o hej.
(Skulle dock Alexander Pettyfer eller Robert Pattinson stå utanför min dörr skulle dom mer än gärna få stanna;)
Vi vill ha fler som dig.
Kategori: Right from my mind
Jag sitter här helt stum. Nästan. Läste Blondinbellas blogg om en ung kandiderande moderat och självklart blev jag intresserad. Häftigt tänkte jag och nog visst såg han just ung ut. Kikade in på hans hemsida och läste massor med intressanta saker.
Hittade ingen exakt ålder och tyckte att det vore roligt att veta hur ung Sveriges snart (kanske) yngsta riksdagsledamot är. Hittade att denna kille, ungdom, kandidat inför riksdagen är född 1992! Hur otroligt är inte det?
Jag blir jäkligt fascinerad och tycker det är helt otroligt jobbat utav honom. Kan nästan inte sluta titta på hans hemsida och tänka att det borde finnas fler sådana ungdomar. Visst, jag vill inte ha hundratusentals ungdomar som kandiderar till riksadagen, men det vore minsann ganska trevligt om några fler ungdomar kunde tänka i dessa banor. Kunna tänka på konsekvenser. Vilja stoppa gatuvåld. Vilja göra skillnad. Vilja hjälpa samhället. Ja hörrni. Jag är minst sagt imponerad och längtar till nästa riksdagsval!
Alltid en djurvän.
Kategori: Right from my mind
Mitt förrförra inlägg som handlade om djurplågaren i Lerum fick ganska mycket uppmärksamhet på facebook så jag känner att jag än en gång måste skriva av mig i ämnet djurplågeri.
Hur mycket man än vrider och vänder på det så finns det ingenting så hemskt som att tortera och plåga ett djur till döds. Inte i mina ögon iallafall. Visst, jag tycker att det är jättesynd om kvinnor som blir misshandlade och människor som blir mördade men jag kan endå inte jämföra det. Ett djur har aldrig förtjänat att bli behandlad på det sättet, för djur är trogna, pålitliga, snälla och godhjärtade till skillnad från så många människor. Alla som har eller har haft ett husdjur vet hur mycket de betyder och hur mycket de ställer upp för en. Egentligen spelar det ingen roll om man har en hund eller en hamster, för de betyder lika mycket. Ett husdjur blir ungefär som ett syskon och man värderar dessa lika högt. Jag gör iallafall det. Skulle det brinna i ett hus (det exemplet togs upp i diskussionen på FB) så skulle jag rädda mitt husdjur före en helt okänd person. Jag skulle det. Även fast jag vet att många värderar människoliv högre. Men jag gör inte det. Tvärtom. Jag tycker att djur är mer speciella än människor, jag har alltid tyckt det och kommer nog alltid att göra det.
Jag känner att jag börjar spåra in lite på kärleken mellan människor och djur men det är inte meningen, meningen är poängtera hur jävla sjukt det är att människor ger sig på djur som inte har någon chans att försvara sig och inte har gett någon anledning till att bli illa behandlad från början. FY, jag blir så arg. Djur är det bästa en människa kan ha, så är det bara. Att människor behandlar djur på det här sätter är så pinsamt, så hemskt! Djur skulle aldrig göra det samma för oss, bara för sakens skull. Det är sjukt, sjukt, SJUKT! och nu ska jag sluta skriva innan jag börjar grina. Hejdå.
Det värsta jag hört.
Kategori: Right from my mind
När jag ser och läser det här så vänder det sig i magen samtidigt som ögonen fylls med tårar.
Skulle jag inte sitta på jobbet så skulle tårarna helt klart spruta och jag skulle vara helt förstörd.
Jag förstår inte, jag kan obegripligen förstå vad det här är för person och hur man kan göra något sånt här?
Jag blir så JÄVLA arg och nu ska jag nog sluta skriva för det kommer sluta med alldeles för mycket svordomar och arga ord. Jag vet inte vad jag ska säga, mer än att jag lider så himla mycket med de stackars djurägare som blivit utsatta, jag kan aldrig föreställa mig hur det känns, just nu känner jag bara hat, hat och ännu mer hat mot den person som utsätter osyldiga djur och deras ägare för något liknande. Nej. Jag finner inga ord. Jag kan inte tänka på det här mer. Det finns så hemska personer...
Om ni vill läsa artikeln kan ni klicka på bilden.
(http://www.gt.se/nyheter/1.1675177/djurplagaren-sa-dodade-jag-er-katt)
Ångest
Kategori: Right from my mind
Fick lov att ta en riktig lång promenad runt stan för att lugna ner mig lite.
Jag är 19 år, tog studenten i somras och har sådana otroliga drömmar och framtidsvisioner så det är inte sant.
Nu har jag ett underbart jobb som jag älskar och jag kommer antagligen få stanna, liksom, få en ordentligt fast anställning. Och jaa, jag är hur glad som helst över det. Men ändå har jag något i magen som skriker: PANIK! och som hoppar omkring så man blir galen.
Vad händer med mina drömmar? Med mina enorma visioner? Kommer jag aldrig mer plugga? Kommer jag aldrig få göra ordentlig karriär? Kommer jag fastna i bilbranschen i hela mitt liv? Kommer jag kolla tillbaka på mitt liv om 50 år och tänka vad fan gjode jag sådär för?
Jag är så rädd. Så oerhört rädd för framtiden. Jag vill inte ångra något i mitt liv, jag vill leva maxat och jag vill inte avstå från något jag vill göra. Åååååh varför har jag sådana bekymmer när jag bara är 19 år?! Jag vet inte vad jag ska göra. Hur vet man det? När vet man om man gör rätt? Nej nu måste jag sova, hur jobbigt det än känns. Ge mig gärna lite tips och råd om ni vill, hjälp mig att spåna lite inför framtiden. ♥
Where is your brain, miss?
Kategori: Right from my mind
Jag blir så irriterad och ledsen när jag träffar tjejer som verkligen lägger all deras intelligens under mattan och tar fram det dummaste hos dem själva för att de tror att de ska få fler killar då.Jag förstår inte hur man kan sjunka till en sådan låg nivå att man börjar bete sig på ett sådant sätt så att man undrar över om de ens vet vad de heter?
Det allra sorgligaste är att se annars "smarta" och starka tjejer hamna i det där träsket när de tror att de behöver spela dumma och hjälplösa för att få napp.
Jag kommer (och det vet jag med all säkerhet) aldrig spela dum eller urblåst för att föröska få en kille på fall. Isåfall blir de väl knockade av min otroliga intelligens eller min starka själv bild.
I mina ögon är man svag och feg om man inte vågar vara sig själv och visa vem man egentligen är.
Jag tror inte heller att någon kille innerst inne vill ha en tjej som behöver hjälp att spola efter sig på toa eller som inte ens kan spika upp en spik.
Är det verkligen tomma plastskal som lockar?
Nee. Jag tror nog inte det.
Tänk vad jag är snygg!
Kategori: Right from my mind
Jag orkar inte gå runt med alla negativa tankar om mig själv och mitt utseende längre.
Jag vet att jag är längre och större än de flesta. Det är ingenting som kommer försvinna eller förändras över en natt.
Jag kommer alltid vara mig. Jag kommer alltid (ungefär) se ut så här.
Jag har breda höfter. Jag har ingen svinplatt mage. Jag har ganska bulliga kinder.
Jag har långa ben. Jag har inte tandpetare till lår. Jag kan ha hela ansiktet fullt av finnar vissa dagar.
Men gissa vad?
Jag bryr mig inte.
Jag har lärt mig att uppskatta mig själv och min kropp på ett helt annat sätt den senaste tiden.
Jag är så glad att jag är jag.
Hur kul vore det att vara "perfekt"?
Vad ska man då sträva efter? Vad ska man då försöka bli bättre på? Vad ska man då försöka sluta med?
Jag är så jävla söt, snygg och gullig så det är inte sant. Och vet ni vad? Ju mer jag själv vet det, desto mer kommer ni se det också. Jag strålar och skiner som en sol och det är tack vare mig själv. Jag önskar att alla skulle kunna acceptera sina utseenden precis som de är. Jag vill inte att folk ska behöva ha ångest över vad de äter eller hur lite/mycket de tränar. Visst, jag tycker om att träna. Jag tänker på att inte äta godis och dricka läsk mitt i veckorna. Ibland så tränar jag fast jag kanske inte är så sugen men mest för att jag behöver. Men det är inte för att jag har ångest för mitt utseende.
Det är för att jag mår bra av att träna och äta nyttigt. Jag skulle inte vilja gå upp i vikt, det kan jag erkänna. Men om jag skulle få välja mellan att vara SMAL och gå ner tiotals-kilon eller stanna där jag är idag, med mina höfter, magen, rumpan och de breda låren så skulle jag ändå vilja stanna kvar.
Jag är så nöjd över mig själv och det borde alla unna sig att vara!
Livets resa
Kategori: Right from my mind
Allting har inte varit bra, men en allting har i slutändan stärkt mig så otroligt mycket som person.
Jag har haft en barndom som är väldigt ovanlig i jämförelse med andra, men jag är glad att jag har haft det som jag har.
Jag har ju inte vetat bättre så jag tycker givetvis att jag har haft det superbra. Men såhär i efterhand när man kan jämföra en "normal" (det finns inget begrepp som jag hatar mer än just normal) uppväxt mot min egen så vet jag att det är få personer som fått uppleva just det som jag gjort.
Hela resan genom gymnasiet har också varit ett väldigt äventyr, från att ha suttit uppe på de högsta hästarna blev jag nerputtad i leran där jag låg och kravlade ett tag innan jag hittade vägen tillbaka. Jag kan inte fatta hur jag har klarat mig eller hur jag lyckats. Vissa kvällar kan jag ligga och tänka tillbaka på allt och då känns det nästan som om jag bläddrar i en bok. Jag har väldigt mycket som rör sig i huvudet på mig och jag har börjat skriva ner allt, det är absurt att se det på papper.
Jag kan inte förstå hur jag ska kunna ha plats i mitt huvud om saker och ting ska fortsätta på det här sätter, jag är ju bara 19 år och har redan varit med om saker som skulle kunna bli en hel bok, kommer jag vara uppe i en hel serie vid 30?
Du har allt du behöver.
Kategori: Right from my mind
Jag var en person som valde bort vissa saker i mitt liv för att göra det bekvämt för mig. För att få slippa göra saker som skrämde mig eller gjorde att det kändes obehagligt.
På mindre än ett halvår har mitt liv förändrats helt och jag känner mig nästan som en ny person.
Jag har lärt mig så himla mycket den senaste tiden och fått varit med om saker som jag aldrig trodde att jag skulle klara av eller våga.
Tillexempel så var jag i England januari-februari och gjorde saker som jag aldrig skulle ha gjort förut. Jag shoppade själv, jag fikade själv, jag var ute och åt för mig själv och tog mig omkring på olika turistattraktioner.
Jag lärde mig att allt mod jag behöver för att klara mig utmärkt själv finns inuti mig.
Det tog dessutom slut med min dåvarande kille som jag varit med i över två år, som jag trotsat på att aldrig levat utan eller släppa taget om. Men vad glad jag är att jag faktiskt gjorde det! Det lärde mig så himla mycket, bland annat att man alltid klarar sig. Allt man behöver för att klara sig finns inom en. Man måste bara lära sig att använda sig av allt mod man har inom sig.
Nu när jag dessutom flyttat hemifrån så har jag insett att jag måste lära mig att ta vara på ytterligare lite mod som jag bär runt på. Nu ska jag plötsligt klara mig utan att ha min familj runt mig hela tiden, jag ska bevisa för min omvärld att jag börjar bli vuxen och att jag kan ta ansvar för mitt liv och mina handlingar på en helt annan nivå än förut.
Det är det som är grejen, alla personer som är osäkra och som tror att de behöver något mer för att vara något behöver bara lära sig att använda det som finns inom dem.
Alla personer borde få rätten att bli respekterade för den de är oavsett vad de väljer att tro på eller hur de väljer att leva sina liv.
Den enda personen som kan förändra något är en själv. Det är man själv som har allt mod, all kunskap, all erfarenhet. Det gäller bara att lära sig använda den ordentligt.
Har jag förlorat mig själv?
Kategori: Right from my mind
Det är mycket jag är missnöjd över, vad gäller min kropp, mina träningsvanor, min attityd osv osv..
Jag har sådan bristande självdisciplin och självbild så jag inte ens kan ta tag i mig själv och göra något åt det.
Jag ser på mina extra kilon som jag så gärna skulla vilja bli av med, jag ser in i min stökiga garderob som jag så gärna skulle vilja få ordning i, jag blickar i kalendern och inser vad några dagar det är kvar tills studenten. Jag har massor med skolarbeten och prov kvar att göra. Just nu känns det som om jag inte alls är kapabel till att fixa det.
Kommer jag orka ta studenten? Kommer jag orka hålla skenet uppe resterande månad i skolan? Kommer jag någonsin få inblick och kontroll över mig själv och mitt liv?
Just nu känns det inte så. Jag behöver rycka upp mig och det är nu. Snart kommer det ha gått för långt. För långt för att hitta tillbaka till en sund och hälsosam kropp, för långt för att någonsin kunna ta ikapp i skolan, för långt för att någonsin mer orka...
Hur ska jag kunna ha ork för att rycka upp mig och bli den jag en gång var? Är det försent? När är det försent?
Man klarar sig alltid.
Kategori: Right from my mind
Alldeles för många.
Fast konstigt nog har man klarat sig alla gånger hitills. Det kan vara jävligt tufft och ett rent helvete ibland men man klarar sig alltid.
Jag kommer ihåg när min första hund Riku avlivades i maj 2006, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Riku, min Riku som funnits där sen jag sprang runt på barnsben och som alltid ställt upp i vårt och torrt. Hur skulle jag klara mig utan honom?
Nästa gång det var dags var det min hund Felix tur som också funnits med mig i istortsett hela mitt liv och var en kullbror till Riku. Det här var verkligen min bästa kompis och utan honom hade jag ju ingen. Den här gången blev omställningen ännu större, nu hade jag ju ingen hund att ta hand om. Det här skulle ju inte gå..
Samma sak har jag känt de senaste två åren med min föredetta pojkvän Simon. Hur skulle jag någonsin klara mig utan honom? Nej, det skulle jag bara inte. Jag hade för en gångs skull få upplevt äkta kärlek och det skulle jag aldrig klara mig utan. Men se på mig nu, jag sitter kvar trots svek, uppbrott och tårar.
Men det som verkligen känns värst just nu är att jag mist min bästa vän utan att ens få säga hejdå.
I samband med att jag skulle börja gymnasiet fick jag ge upp ridningen och min älskade Rookie som funnits där sen jag var ungefär 12 år. Vi hade gjort allt tillsammans, firat Rookies 18-års dag med stort kalas i stallet och tårta för ryttarna och fruktsallad för hästarna. Vi hade gjort debut på dressyrbanan tillsammans och vi var teamet nummer 1. Jag kommer ihåg när jag pallarade mig upp i gryningen för att åka till stallet och inte komma hem förns sent på kvällen. Jag älskade allt som hade med dig att göra. Din busiga personlighet, din kärleksfulla omtanke och vetenskapen om att du var bara min.
När jag skulle bestämma hur jag skulle göra med ridningen inför gymnasiet så sved det riktigt ordentligt när jag insåg att jag inte skulle kunna vara i stallet 7dagar i veckan längre och inte heller rida så mycket som jag ville. Men jag försökte hänga med så mycket jag kunde, men mer och mer gled vi ifrån varandra. Jag kommer ihåg smärtorna jag kände när jag visste att jag svek dig och när jag inte hann med eller när jag inte längre prioriterade dig i första hand. Jag kommer ihåg när jag insåg att du inte var en lika stor del i min vardag som jag ville och jag kommer ihåg när det mesta jag hade kvar av dig var foton.
Jag tänkte alltid att jag skulle ta mig tid att ta mig ut igen och hälsa på, ta en sväng i skogen. Och det blev lite turer den första vintern, när sommarn kom så fanns jag hos dig ibland, men ju mer tiden gick desto mer gled jag ifrån dig. Jag hade stoppat dig och allt som jag älskade med ridningen långt in i huvudet i ett litet fack och lät det ligga där. Det gjorde för ont att tänka på det.
Idag har jag fått veta att du sakta somnade in i November förra året. Utan att någon sagt något till mig. Utan att jag fått säga hejdå. Utan att jag fått tacka dig för att vara den absolut bästa i hela mitt liv. Antagligen får jag skylla mig själv för jag fanns inte vid din sida när du som mest behövde mig. Men om jag skulle ha fått spola tillbaka tiden så skulle jag aldrig ha prioriterat bort dig från första början. Du skulle fått vara min nummer 1 så länge det bara gick.
Jag är så otroligt ledsen och jag vet inte hur jag ska kunna leva med mig själv. Rookie, jag kommer aldrig glömma dig. Du har betytt (och betyder fortarande) så himla mycket för mig. Minnena med dig är något som jag aldrig kommer släppa. <3
Så.. Hur ska jag nu klara mig?
Rena Kläder
Kategori: Right from my mind
Jag håller på att arbeta med en uppsats som handlar om rättvis handel och jag har valt att skriva om rörelsen Rena Kläder. Jag tycker att det är en riktigt viktig rörelse som arbetar med något som man inte tänker så mycket på men som man borde.
Jag skickade vykort från Rena kläders hemsida igår till olika skokedjor där man frågar lite om hur dera skor framställs osv.
Jag fick svar från Euroskor direkt vilket jag tycker var väldigt bra.
Tänker ni mycket på hur era kläder produceras? Vem som syr era skor? Vilka som sliter för att framställa slitningarna på dina jeans?
