Jag har släppt taget.
Jag orkar inte gå runt med alla negativa tankar om mig själv och mitt utseende längre.
Jag vet att jag är längre och större än de flesta. Det är ingenting som kommer försvinna eller förändras över en natt.
Jag kommer alltid vara mig. Jag kommer alltid (ungefär) se ut så här.
Jag har breda höfter. Jag har ingen svinplatt mage. Jag har ganska bulliga kinder.
Jag har långa ben. Jag har inte tandpetare till lår. Jag kan ha hela ansiktet fullt av finnar vissa dagar.
Men gissa vad?
Jag bryr mig inte.

Jag har lärt mig att uppskatta mig själv och min kropp på ett helt annat sätt den senaste tiden.
Jag är så glad att jag är jag.
Hur kul vore det att vara "perfekt"?
Vad ska man då sträva efter? Vad ska man då försöka bli bättre på? Vad ska man då försöka sluta med?


Jag är så jävla söt, snygg och gullig så det är inte sant. Och vet ni vad? Ju mer jag själv vet det, desto mer kommer ni se det också. Jag strålar och skiner som en sol och det är tack vare mig själv. Jag önskar att alla skulle kunna acceptera sina utseenden precis som de är. Jag vill inte att folk ska behöva ha ångest över vad de äter eller hur lite/mycket de tränar. Visst, jag tycker om att träna. Jag tänker på att inte äta godis och dricka läsk mitt i veckorna. Ibland så tränar jag fast jag kanske inte är så sugen men mest för att jag behöver. Men det är inte för att jag har ångest för mitt utseende.
Det är för att jag mår bra av att träna och äta nyttigt. Jag skulle inte vilja gå upp i vikt, det kan jag erkänna. Men om jag skulle få välja mellan att vara SMAL och gå ner tiotals-kilon eller stanna där jag är idag, med mina höfter, magen, rumpan och de breda låren så skulle jag ändå vilja stanna kvar.

Jag är så nöjd över mig själv och det borde alla unna sig att vara!