Hur många gånger i livet har man inte sagt "jag klarar mig inte utan dig" till en person eller ett djur?
Alldeles för många.
Fast konstigt nog har man klarat sig alla gånger hitills. Det kan vara jävligt tufft och ett rent helvete ibland men man klarar sig alltid.

Jag kommer ihåg när min första hund Riku avlivades i maj 2006, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Riku, min Riku som funnits där sen jag sprang runt på barnsben och som alltid ställt upp i vårt och torrt. Hur skulle jag klara mig utan honom?

Nästa gång det var dags var det min hund Felix tur som också funnits med mig i istortsett hela mitt liv och var en kullbror till Riku. Det här var verkligen min bästa kompis och utan honom hade jag ju ingen. Den här gången blev omställningen ännu större, nu hade jag ju ingen hund att ta hand om. Det här skulle ju inte gå..

Samma sak har jag känt de senaste två åren med min föredetta pojkvän Simon. Hur skulle jag någonsin klara mig utan honom? Nej, det skulle jag bara inte. Jag hade för en gångs skull få upplevt äkta kärlek och det skulle jag aldrig klara mig utan. Men se på mig nu, jag sitter kvar trots svek, uppbrott och tårar.

Men det som verkligen känns värst just nu är att jag mist min bästa vän utan att ens få säga hejdå.
I samband med att jag skulle börja gymnasiet fick jag ge upp ridningen och min älskade Rookie som funnits där sen jag var ungefär 12 år. Vi hade gjort allt tillsammans, firat Rookies 18-års dag med stort kalas i stallet och tårta för ryttarna och fruktsallad för hästarna. Vi hade gjort debut på dressyrbanan tillsammans och vi var teamet nummer 1. Jag kommer ihåg när jag pallarade mig upp i gryningen för att åka till stallet och inte komma hem förns sent på kvällen. Jag älskade allt som hade med dig att göra. Din busiga personlighet, din kärleksfulla omtanke och vetenskapen om att du var bara min.
När jag skulle bestämma hur jag skulle göra med ridningen inför gymnasiet så sved det riktigt ordentligt när jag insåg att jag inte skulle kunna vara i stallet 7dagar i veckan längre och inte heller rida så mycket som jag ville. Men jag försökte hänga med så mycket jag kunde, men mer och mer gled vi ifrån varandra. Jag kommer ihåg smärtorna jag kände när jag visste att jag svek dig och när jag inte hann med eller när jag inte längre prioriterade dig i första hand. Jag kommer ihåg när jag insåg att du inte var en lika stor del i min vardag som jag ville och jag kommer ihåg när det mesta jag hade kvar av dig var foton.
Jag tänkte alltid att jag skulle ta mig tid att ta mig ut igen och hälsa på, ta en sväng i skogen. Och det blev lite turer den första vintern, när sommarn kom så fanns jag hos dig ibland, men ju mer tiden gick desto mer gled jag ifrån dig. Jag hade stoppat dig och allt som jag älskade med ridningen långt in i huvudet i ett litet fack och lät det ligga där. Det gjorde för ont att tänka på det.

Idag har jag fått veta att du sakta somnade in i November förra året. Utan att någon sagt något till mig. Utan att jag fått säga hejdå. Utan att jag fått tacka dig för att vara den absolut bästa i hela mitt liv. Antagligen får jag skylla mig själv för jag fanns inte vid din sida när du som mest behövde mig. Men om jag skulle ha fått spola tillbaka tiden så skulle jag aldrig ha prioriterat bort dig från första början. Du skulle fått vara min nummer 1 så länge det bara gick.
Jag är så otroligt ledsen och jag vet inte hur jag ska kunna leva med mig själv. Rookie, jag kommer aldrig glömma dig. Du har betytt (och betyder fortarande) så himla mycket för mig. Minnena med dig är något som jag aldrig kommer släppa. <3


Så.. Hur ska jag nu klara mig?