Det här inlägget kommer att uppröra vissa läsare, vissa kommer inte ens bry sig och vissa kommer att hålla med mig. Det här handlar om vad jag tycker, jag kommer inte försöka få er till att tycka likadant. Det här är endast ett inlägg till att få ventilera mina tankar.

Egentligen skulle jag sova nu men ett inlägg hos Bloggkommentatorerna och en bloggare vid namn MammaBecka gjorde mig allt för upp i varv. Det handlar om att en person startat en insamling till mammabecka för att det är såå synd om henne o alla hennes utgifter.
MammaBecka är en bloggare som egentligen blivit stor tack vare sin unga ålder och sina tre barn. Gudomligt sött tycker vissa och pest o plåga anser andra.
Själv tillhör jag den kategorien som inte är helt överförtjust i unga mammor-bloggare, det är så långt bortom mina intressen och värderingar man kan komma och därför finner jag inget intresse i dem.

Själva grejen att skaffa barn när man är tonåring är jag inte så förtjust i. Visst att alla lever olika, har olika tankar och värderingar men jag tycker fortfarande att tanken är skrämmande.
Jag är en person som är medveten om vilka stattsskulder Sverige sitter inne med, vilka problem vi i Sverige har med hemlösa och hur invandringen tyvärr kostar alldeles för mycket för oss. Ska vi då också behöva dras med tonårsföräldrar som inte lyckas försörja sig själva? För nej, har man inget jobb och ingen inkomst förutom studiebidrag och barnbidrag så kommer man inte speciellt långt.

I Mammabeckas fall så garderar hon sig med att hon hade trott att hon och barnens pappa skulle hålla livet ut. Gud. Tjejen i fråga är 18 år. 18 fuckin år. Antagligen är killen i fråga en utav hennes första stora,riktiga kärlekar. Självklart tror hon att de ska hålla livet ut. Tror inte alla det? Ska alla tonåringar som har ett förhållande, som är nykära, puttinuttiga och svävar i sjunde himlen skaffa barn? För sjääälvklart kommer det hålla livet ut? Alla tror det, alla känner så, men ojsan hejsan, det höll visst inte så länge som man trodde. Hur många procent av era föräldrar, kompisar, kollegor och kompisars föräldrar träffades när de var 16-17 år och har hållt ihop sedan dess? Visst de finns exempel, men det finns fler exempel där det inte sker.

Det är inte ett misslyckande att skaffa barn i tidig ålder, jag säger inte att mammabeckas barn är ett misstag. Hon har tre fina döttrar som hon borde vara stolt över. Men är det inte en gnutta oansvarsfullt att lägga sina barns liv i någon annans händer? Hon litade blindt på att pappan skulle stanna kvar och försörja dem, ska man lita blindt på andra? Visst han är barnens pappa, han borde stanna kvar. Men som Rebecka själv skriver "Hellre lyckliga på varsitt håll än olyckliga tillsammans". Borde inte en mamma försäkra sig om att klara sig själv oavsett vad innan hon skaffar barn? Visst, man ska inte alltid behöva räkna med att det värsta ska hända, men skulle det inte ha kännts bättre att veta att man har någon inkomst när man ska få barn som man vet kostar?

Är det smart att skaffa barn när man själv går i skolan, när man själv försöker bestämma sig för vad man ska bli, när man tragglar med att få ihop allt med de 1050:- man lever på. Är det då smart att sätta sitt förhållande på spel, sin utbildning, ja faktiskt sitt hela liv, för ett barns skull? I det skedet är det bara ett barn, det är inte ens barn. Skulle det inte vara bättre för alla att vänta med barn tills man har en stadig partner, en stadig inkomst, ett ordentligt boende, en plan för framtiden? Skulle inte alla må bättre av att slippa vända på varenda krona?

Jag kan verkligen inte sätta mig in i de tjejers tankar som tycker att det är så otroligt viktigt att skaffa barn när de själva är barn! Det är för mig obegripligt.

Jag tycker att det finns så himla mycket annat de givmilda personerna borde lägga sina pengar på, sådant som inte är självförvållat. Som barncancerfonden, Rosa bandet, rädda barnen, unicef osv. Att skaffa barn är ett val man gör, man vet (förhoppningsvis, annars är det sorgligt) hur mycket ett barn kostar innan man ens börjar tänka på att skaffa ett och man vet förhoppningsvis även vilken otrolig tid och kraft ett barn kräver.

Jag är egentligen inte upprörd för mammabekas egen skull, hon verkar ganska vettig trots allt. Men att någon ens kan komma på idéen att starta en insamling till en tonårsförälder som försuttit sig i sin situation själv när det finns så oerhört många andra i världen som skulle behöva all hjälp de kan skrämmer mig. Hur kan ni tycka synd om en tonårsförälder? Tyck synd om föräldrarna till ett barn med cancer istället, eller till ett barn som förlorar sin mamma i bröstcancer. Tyck synd om alla barn i världen som inte har en varm säng att krypa ner i varje natt. Tyck synd om alla barn som har föräldrar med missbruk eller som tvingas leva bland våld. Men tyck för sjutton inte synd om en tonårsförälder.