Jag är nog en 19-åring (snart då) som har varit med om ovanligt mycket i mitt liv hittills.
Allting har inte varit bra, men en allting har i slutändan stärkt mig så otroligt mycket som person.
Jag har haft en barndom som är väldigt ovanlig i jämförelse med andra, men jag är glad att jag har haft det som jag har.
Jag har ju inte vetat bättre så jag tycker givetvis att jag har haft det superbra. Men såhär i efterhand när man kan jämföra en "normal" (det finns inget begrepp som jag hatar mer än just normal) uppväxt mot min egen så vet jag att det är få personer som fått uppleva just det som jag gjort.

Hela resan genom gymnasiet har också varit ett väldigt äventyr, från att ha suttit uppe på de högsta hästarna blev jag nerputtad i leran där jag låg och kravlade ett tag innan jag hittade vägen tillbaka. Jag kan inte fatta hur jag har klarat mig eller hur jag lyckats. Vissa kvällar kan jag ligga och tänka tillbaka på allt och då känns det nästan som om jag bläddrar i en bok. Jag har väldigt mycket som rör sig i huvudet på mig och jag har börjat skriva ner allt, det är absurt att se det på papper.

Jag kan inte förstå hur jag ska kunna ha plats i mitt huvud om saker och ting ska fortsätta på det här sätter, jag är ju bara 19 år och har redan varit med om saker som skulle kunna bli en hel bok, kommer jag vara uppe i en hel serie vid 30?