Imorgon fyller min mamma 40 år. Jag tycker det ska bli jätteroligt. Fast det man egentligen mest ser framemot är ju att se hennes min när hon öppnar presenterna och smörgåstårtan! Mums.
Jag tycker egentligen inte att det är något speciellt med att fylla år. Jag har hamnat i ett spår där jag egentligen inte bryr mig om något gällande traditioner och svensk kultur.
Varför tror alla människor att vi ska fira extra stort när vi fyller 20, 40 eller 55? Jag kanske vill ha världens party när jag fyller 27. Jag är så less på samhällets normer och värderingar just nu. Ibland undrar jag varför vi ens har kvar vissa traditioner.
Visst, det är mysigt med jul, påsk, allt studentjippo och någon jäkla konfirmation hit och dit. Men ärligt. Anledningen till att alla våra högtider och traditioner ens firas är ju inte alls för samma sak som förut. Fråga vilket barn som helst och den skulle knappt veta vafan vi firar påsk för. Jag kommer ju knappt ihåg.
Men påsk det firar vi. Tänk vi får ju en anledning att slösa pengar, äta oss alldeles för mätta på påskgodis och ännu en anledning till att supa oss fulla.
Samma sak med studenten och konfirmationer. Den enda anledningen till att folk konfirmerar sig nuförtiden är för att de ser framemot alla presenter de får när de är klara. Hur sjukt är inte det? Jag konfirmerade mig inte, för jag fann inget intresse i det, jag hade inte tid och jag orkade bara inte komma på ännu en situation när släkt och vänner skulle få lov att slösa lite pengar på mig.
Studenten börjar nästan hamna där också. Visst, jag ser framemot studenten så mycket så det är inte sant. Men jag skulle vara lika glad att ha gått ut skolan även utan presenter. Nu är största fokus i klassrummen på min skola önskelistor att ge till släkten så de kommer med rätt grejjer på studentdagen. Flytta hemifrån saker vill man ju absolut inte ha just då, pengar är ju också tråkigt, men behändigt...
Visst, jag älskar också att ge bort presenter. Men det är inte där vi är idag. Vi är i det stadiet när vi begär och ska ha massa presenter. Vi ska ha presenter på julen (givetvis), när vi fyller år (såklart), på namnsdagar, på konfirmationer, när vi tar studenten (eller har skolavslutning överhuvudtaget), på påsk, på morsdag, på farsdag osv osv.
Konstigt att man är pank jämnt. Min lillebror fyllde 13 i tisdags och mamma 40 imorgon. Skulle det inte vara sån presenthets skulle jag varit 900 kr rikare nu.
En sak som nästan är en utav de absolut värsta sakerna jag vet är att komma till ett ställe (krogen, skolan, möta någon på h&m eller på någon hemmafest) och inse att någon har likadan klänning, tröja eller nästan identisk matchning som en själv. Det tål dock att poängtera att jag inte bryr mig och denna är min kompis eller något annan jag gillar. Då får de mer än gärna ha lika klänning.
Skulle däremot min snygga klänning sitta på någon hemsk person som jag inte gillar, kanske till och med min ärkefiende så skulle hela dagen vara förstörd. Det är nästan så att man skulle förneka att man hade ett likadant klädesplagg som denna person ifall det hände. Sån är iallafall jag. Jag kan tycka att något är skitsnyggt tills jag ser fel person i plagget. Då är det hejdå.
Jag är frälst. Hon är så bra! Första gången jag såg henne så skrattade jag ikapp med Sara och co. Jag kommer ihåg att jag sa något som: nee går hon vidare då vet jag inte vad jag gör!!"
Men vad jag ändå blev glad när hon vann i lördags, hennes låt är faktiskt superbra! Vi kanske för en gångs skull har någon chans i Europa. Vi borde ju ha lärt oss nu att låtar som Hero, Las Vegas och andra fartfyllda discosmäckor inte fungerar.
Jag tycker vi ska hålla tummarna och hoppas att det går riktigt bra för Malena! :D
Nu har det gått 44 dagar här i England. Jag vill inte att dagarna ska ta slut. På tisdag åker jag hem. Jag är så oerhört tacksam för den här upplevelsen och erfarenheten jag fått.
I början började jag ångra mig lite, längta hem. Sakna familjen, pojkvännen osv. Men allt det där lägger sig med tiden, faktiskt så tänker man inte alls på det efter några dagar. Fast självklart går det i perioder.
Jag vet att det är många ungdomar som vill åka utomlands och jobba och praktisera. Jag säger bara go for it! Man förlorar ingenting på att satsa, snarare tvärtom.
Även fast jag inte varit här länge alls så har jag lärt mig massor och utvecklats som person hur mycket som helst.
Så även om du känner dig osäker eller inte har någon att åka med, ÅK I ALLAFALL. Ta chansen! Du kommer lära känna personer dit du åker och framförallt kommer du lära känna en person superbra. Dig själv.
Innan jag åkte hit så vågade jag inte gå in på ett fik eller matställe ensam. Jag vågade och ville inte gå på stan ensam. Vågade knappt gå in i affärer där det var folktomt för att man verkligen blir sedd då. Jag kände mig alltid så uttittad när jag var ensam förut. Det kändes som alla tittade på en och undrade om man var störd eller någon slags tjuv.
Nu har jag utvecklats otroligt i mig själv och tycker bara att det är lugnt och skönt att strosa omkring ensam. I 44 dagar har jag strosat omkring ensam. Jag är inte rädd längre. Jag känner mig inte uttittad längre. Jag vågar tillochmed gå in i tomma affärer. Jag ser mig själv på ett helt annorlunda sett nu än för 44 dagar sedan.
Jag rekommenderar alla att ta chansen att testa sina vingar lite och pröva något nytt och spännande. Har ni någon veckas praktik i skolan vem säger att ni måste göra den i Sverige? Du kan väl lika gärna söka på h&m i England eller något annat land. Du får antagligen göra istort sett samma saker plus att du får massa språkkunskaper.
Huvudrubrikerna här i England idag är en trettonårig snorunge som gjort en 15årig tjej på smällen och nu är de båda stolta föräldrar till en 4 dagar gammal liten flicka. Jag spyr. Eller dör. Ärligt. För barnets bästa skulle det här fan inte få vara lagligt. Ungfan var fan 12 jävla år när han satte på fanskapet!
Här är några bilder på den "lyckliga" familjen från The sun.
Alltså det är SJUKT. Ungen ser ut att vara 7 år och mamman att vara 27... Jag fattar inte fattar inte fattar inte hur dum man får vara. Jag vet, jag är elak och klankar på folks utseenden osv, men fan. STACKARS BARN! Två jävla barn som föräldrar.
Jag tycker att det borde göras något mot tonårsföräldrar, faktiskt. För barnets skull. Trygghet och säkerhet i främsta rummet tack!
LYSSNA PÅ DET HÄR DÅ! (Också från The sun-artikeln)
"I didn't think about how we would afford it. I don't really get pocket money. My dad sometimes gives me £10." Stackars bebis, får han inte ens veckopeng? Nej HUR FAN ska han ha råd med en bebis då? SMARTO
Okej, nu när jag har gjort ganska klart i vad jag tycker kan ni gärna få säga vad ni tycker också :)
Du presterar för att visa andra att du kan, inte för att du vill.
Du går runt och känner dig som en bluff och tror att du snart kommer att bli avslöjad.
Du jämför dig ständigt med andra och du är bara bra om ingen annan är bättre.
Du tycker att du är ful och tror att du vore lyckligare om du var snyggare.
läste Viktoriaes blogg (som jag alltid gör), klickade min in på expressen och hittade en artikel som Viktoria länkat. En artikel där Mia Törnblom pratar om självkänsla. Ovan ser vi varningssignaler för låg självkänsla.
Jag känner igen mig i alla punkter mer eller mindre, lite varierande från dag till dag. :(
Alltså hjälp. Jag satt nyss och kikade runt på lite kompisars bloggar och bilddagböcker. Insåg just att jag snart fyller feta 19 år. Min kompis hade laddat upp en bild på hennes kompis som fyllde 20. Jag tänkte oj, vilken gammal hon umgås med.
Jag känner mig både som 19 och inte. Mest inte. Eller. Jag är jävligt mogen, välplanerad osv. Alla säger alltid att jag verkar mycket äldre än vad jag är.
Men jag tycker nog att jag egentligen verkar yngre än vad jag är. Jag vill inte bli vuxen. I julklapp för två månader sen önskade jag mig en ferrari-legobil för åldrarna 9-14. Pyttsan. Vad fan är det för tjat att man ska bli vuxen, skaffa jobb och flytta hemifrån? Allt jag vill är att bo i mitt lilla rum, bygga med mina ferrari-bilar och få maten serverad. Eller ja, iallafall i en liten stund till...
Virrade mig in på Rosings blogg och såg den här bilden från hennes 35-års fest. Hon är så skabbig! Om jag skulle vilja se ut som henne? Hell no! Inte ens för 1 miljon.
Jag är en ganska driftig tjej som har jobbat sedan 13-års ålder. Jag vet att det är massor med unga människor som har svårt att söka jobb och skriva cv och personligt brev. Vad vill en arbetsgivare veta? Vart ska jag söka jobb? Tänk om dom inte anställer mig? Tänk om jag inte klarar av jobbet? Hur personligt ska ett personligt brev vara?
Jag tänkte skriva en liten söka-jobb-guide. Dela med mig av mina erfarenheter liksom ; )
Steg 1 - Ditt CV.
Ditt CV ska vara ett samlat dokument med tidigare utbildningar, arbetserfarenheter och relevant fakta. Det är smart att ha en bild på sitt CV så att arbetsgivaren kan relatera till ett ansikte då denna läser. Språkkunskaper, körkort och annat som kan vara relevant för jobbet är värt att nämna. Se dock till att ditt CV inte blir någon uppsats utan lätt att överblicka och ganska kortfattad.
Det finns ganska bra CV-guider på nätet också. Så är ni osäkra är det bara söka!
Steg 2 - Ditt personliga brev. Här sker oftast den största missen. Miss 1. Folk skriver ett och endast ett personligt brev som de sedan printar ut i flertalet kopior och sprider glatt omkring sig på arbetsmarknaden. Miss 2. Man blir för personlig. Din blivande arbetsgivare är inte intresserad av att du har två katter som heter Bullen och Missen. Denna är inte heller intresserad av att du tycker om att läsa Henning Mankells böcker och att du gillar att jogga. Miss 3. Man kör på de välanvända fraserna: jag kan ha flera bollar i luften, stresstålig, flexibel, kan arbeta i grupp osv osv.. Din arbetsgivare har antagligen läst dessa fraser och goda egenskaper så många gånger att han skulle vilja spy.
Så.. I ditt personliga brev ska du lyfta fram dina egna positiva egenskaper som är relaterade till det jobb du söker. Du ska även poängtera hur otroligt mycket din insats skulle betyda för företaget och vad du skulle ha att komma med i jämförelse med resten som söker samma tjänst som du. Du behöver inte rabbla upp massor med personlig info om din familj, dina intressen och din favoritmat.. Skriv endast sådant som är relevant och faktiskt betyder något för jobbet.(de riktigt personliga delarna får arbetsgivaren förhoppningsvis reda på tids nog ändå...)
Skicka aldrig iväg ett personligt brev utan att låtit någon annan läsa det. Man läser sig ofta blind på något man skrivit själv och missar oftast stavfel och konstiga meningar.
Du ska även skriva ett personligt brev till varje jobb du söker. Det är omöjligt att precis alla tjänster du söker kräver samma egenskaper hos dig. Gör därför varje brev unikt för just det företaget och låt arbetsgivaren känna att du verkligen skriver om tjänsten hos dem.
Skriv alltid under för hand och skicka aldrig iväg en kopia, spar kopian du.
En annan viktig sak är att inte ljuga! Skulle ni bli anställda skulle det ändå visa sig förr eller senare. Nedvärdera inte heller dig själv utan försök att beskriv dig själv så som andra skulle beskriva dig.
Steg 3 - Söka jobb. Antingen går du genom arbetsförmedlingen eller någon annons i tidningen. Eller så går du dit du är intresserad av jobb och visar upp dig, lämnar ditt CV och visar ditt intresse. De kanske inte behöver anställa någon extra just nu men kanske om en månad, i sommar eller om någon plötsligt blir sjuk? A&O i jobbsökandet är att vara engagerad och visa intresse.
Steg 4 - Arbetsintervju Här är ett eventuellt steg, men det är alltid bäst att tänka ett steg längre och försöka förbereda sig inför ett sammanträde med arbetsgivaren. Här gäller det att inte var för spontan men inte heller totalt inprogrammerad på vad man ska säga. Det bästa är att tänka över vem man är, vad exakt man är bra på och varför. Varför man så gärna vill ha jobbet och som sagt vad företaget skulle tjäna på att anställa just dig! Klä dig som du vill bli uppfattad och gå dit med stolthet. Lämna nervositeten och osäkerheten hemma!! Du blir kallad till en arbetsintervju av en speciell anledning.
Ja det var väl det. Lycka till att Söka jobb nu! :)
Den här jobbguiden är skriven av mig helt och hållet. Vill ni kopiera den eller skriva om den i er blogg är det självklart okej om ni berättar att den härstammar härifrån.
Jag tycker det är så orättvist att läsa att folk börjar träna som galningar och ska gå ner eller upp si och så mycket. Men jag då. Jag kan inte. Jag har en gymkort som kostar en del varje månad och jag betalar och betalar. Och jag tänker. Jag tänker att jag ska ta mig iväg imorgon. Men sen blir det morgon och visst fan blev det lite stressigt. Det får bli träning imorgon istället.
Sen fortsätter det så där. Hej, hur tränar man upp sin självdiciplin? Varför kan vissa vara så bra på saker medan jag är totalt värdelös?
Jag kan inte råför att göra något som jag bestämmer mig för. Hur sorgligt är inte det?
Usch, satt nyss och läste en blogg skriven om en tjej som har anorexi. Jag vet att man ska vara glad för att man är frisk osv. och man inser det ännu mer när man läser något sådant här.
Jag tycker att det är sjukt läskigt att man kan drabbas av något sådant, så att man inte ens kan peta i sig lite mat. Fast egentligen, jag kan ju inte sluta peta i mig mat. Nästan samma sak fast tvärtom. Jag kan iallafall tänka mig hur svårt det är.
Jag har pluggat psykologi hela dagen idag. är det inte duktigt? Dock undrar jag om jag är lite ute och cyklar på uppgiften jag håller på med nu. hmmm. Det återstår väl att se.
I hela mitt liv har jag levt med min ambitionsribba på högsta möjliga höjd. Tills i gymnasiet, där började den sänkas lite. Jag insåg att det gick att sänka den en aning då utan att något hände. I ettan på gymnasiet fick jag ig för allra första gången på ett prov och helt plötsligt fattade jag inte vad som hänt.
I tvåan höjdes den dock igen och jag pluggade, jobbade och slet. Det var bara blod, svett och tårar som gällde för mig. Till slut kollapsade allt och jag satt där. Med ribban i handen och insåg att jag skulle sänkt den medans jag klarade höjden.
Nu efter dryga 1 år har jag insett att man inte kan prestera bäst av alla hela tiden. Men det är så himla svårt att fösöka låta bli.
Igår kunde jag inte sova för att jag var så besviken på mig själv. Tårarna rann och det tog timmar inte jag kunde slappna av. Anledningen? Jag fick ju bara VG+ på samhällsprovet.
jag tycker det är konstigt att alla gnäller och klagar på att bloggvärlden är en sådan kall och hård plats. Att alla är så dumma och kommenterar så elakt. Men ärligt nu, hur ofta får ni "hatkommentarer". Det är bara de som är kända som råkar ut för det. Jag har aldrig fått en elak kommentar. Jag tycker att man är ovanligt snäll mot varandra i bloggvärlden. För när jag kommenterar, får kommentarer och läser andras kommentarer handlar det mest om: fin blogg, supersöta bilder, riktigt snygg outfit, älskar din header, din blogg är jättebra, du är så himla söt....
Jag tror inte att det är en tillfällighet. Jag har inget ni behöver vara avundsjuka på. Kanske har Blondinbella och Linda Blom det? Eller varför annars skulle just vissa framgångsrika bloggar råka ut för hatkommentarer?
Jag tycker det är så töntigt och larvigt. Jag fattar dessutom inte hur man kan sjunka så lågt så att man kommenterar anonymt.
Den viktigaste relationen jag har i mitt liv är den till min mamma. Därför tycker jag det är så hemskt att höra när vänner, bekanta och ibland okända bråkar med sina föräldrar. Visst, jag kan bråka. Både med mamma och pappa. Men jag skulle aldrig kunna gå så långt att jag säger att jag hatar någon av dem.
Jag har flera kompisar som "hatar" sin mamma, som bråkar dagarna i ända och som hela tiden klagar över deras föräldrar. Jag förstååår inte hur man klarar sig då. Kanske är det jag som har värdelösa kompisar, men min mamma är den bästa kompis jag har haft och nog någonsin kommer få.
Jag tycker det är så bortkastat att som dotter (eller son) inte ta vara på relationerna till sina föräldrar. Efter allt är ni nog inte så olika när det väl kommer omkring. Jag kan lova er en sak och det är att det är er mamma eller pappa som kommer finnas där när alla andra sviker och försvinner en efter en. Det är er mamma eller pappa som kommer finnas där och torka tårar och försöka reda ut problem.
Jag kan inte tvinga er att inse att era föräldrar kan vara de bästa kompisarna som finns, men jag tycker att ni ska tänka över allt de förmodligen gör för er utan att ni tänker på det. ♥
Haha, jag kollade nyss på blondinbellas tv-dagbok del 10. Kunde inte låta bli. Hon pratade bloggtips och hur man skulle göra för att det skulle börja strömma in lite cash. Mitt upp i allt sa hon att det var smart att kommentera hos stora och kända bloggare, något i stil med: tack för att du läste min blogg och kul att du kommenterade.
Hahaha. Man ska alltså låtsas att tex blondinbella har läst sin blogg för att få läsare. Verkligen smart där. En annan bloggare som reagerat på det här är Engla, hennes inlägg om det hela kan ni läsa här.
Själv struntar jag faktiskt i om jag har 5 läsare en dag och 500 en annan. Nå cash förväntar jag mig inte heller.
den här artikeln läste jag nyss om IKEA-grundaren Ingvar. Han har ju ansetts som lite snål. Jag skulle nog kalla honom smart. Han har inte låtsas om sina pengar, inte velat tappa fästet. Han verkar vara en vettig kille.
Tänk om min balance board inte är någon dum (observera att jag skrev, dum. det var det dummaste) elektronikpryl. Tänk om jag faktiskt införskaffade mig en personlig tränare den där dagen när jag lite impulsivt plockade åt mig ett wii fit från hyllan och langade fram tusen spänn i kassan.
Jag kanske har underskattat den lilla krabaten. Kanske såg den mig igår när jag och mamma moffade kladdkaka och tänkte att den skulle skrämma upp mig.. hmm.
Haha. Sånt här brukar jag faktiskt fundera på. Tänk om vi är slavar under tekniken och vi bara tror att vi bestämmer här. Maybe baby. Det vore tufft.
Får jag reda på att min bb är en pt så säger jag det direkt. Billigare pt kan man nog inte hitta (iaf inte så här nära stockholm)
(kanske i norrland där det inte är så många som vill ha personliga tränare..) observera att jag inte ser ner på norrland. snarare upp..
Satt nyss och funderade på hur bloggvärlden såg ut innan alla gratissidor blev poppis, ni vet: gratisbio, gratiskläder, gratisgodis osv. Då bloggade folk av vettiga anledningar. Nu tycker jag de flestas bloggar (iallafall vissa halv"kända") bara bloggar om deras gratissidor hit och dit. De vill givetvis ha mer poäng och mer gratissaker.
Men usch, jag hatar att läsa om det. Det finns inget tråkigare. Någon som är proffs på det är Linda, Lily ni vet. Hon säger dessutom att hon börjar tappa läsare. Inte så konstigt kanske. Hon tjatar om hennes gratissidor i varenda inlägg typ, det gör iallafall inte att jag skulle komma på tanken att klicka på hennes länkar och registrera mig. Tvärt om.
En annan desperat sak är att spamma folks inlägg med kommentarer om dessa sidor.
