Idag fick jag ta bort min tandställning som jag haft sen i maj 2008.
Jag trodde knappt att det var sant när tandläkaren sa att de skulle kunna ta bort den idag och jag grät under i stort sett hela proceduren, både pga smärta och glädje. Jag kunde inte förstå att jag skulle få slippa tandställningen över jul. Jag var världens gladaste idag runt halv tre tiden.

Jag har det senaste året trott att min otroligt dåliga självkänsla som kom väldigt plötsligt eller tankarna om hur ful jag är har berott på tandställningen och har också trott att dessa ska försvinna så fort tandställningen ryker.
Men nu är den borta och för första gången på riktigt länge känner jag knappt igen mig när jag kollar mig i spegeln. Jag har ett vitt leende nu. Ett felfritt vitt leende. Men jag mår inte bra. Jag mår om möjligt sämre än innan jag tog av den och allt hopp om att jag skulle bli superwoman Linda igen är borta.

Dessa känslor och felvridna tankar sitter djupare än i tandställningen. De kommer inte försvinna även om jag gör om allt yttre på mig. För de sitter på insidan. Hårt inpräntade i huvudet och oavsett vad jag gör med mig själv så kommer de sitta kvar där känns det som. Men det är såklart inte så, givetvis kommer jag tidsnog kunna bygga upp min självkänsla igen och slippa må dåligt av att se mig själv i spegeln eller vilja slippa att umgås med folk. Men jag, JAG måste ta tag i det här. Jag måste förstå att det inte sitter i ens finnar, eller i ens tandställning, eller i de extra kilona man bär omkring på. Det sitter så himla mycket djupare än det vi kan se o ta på. Vi måste ner o gräva för att komma på fötter igen. Jag ska se till att börja nu och jag ger mig tusan på att försöka få tillbaka den levnadsglada tjej som en gång spatserade omkring med rejält med skinn på näsan och självkänsla i massor. Hon ska komma tillbaka. Men tydligen inte idag.