llindhlm fashion my way.

Jag fick just reda på att jag ska få jobba lite leksaksaffären Nallens som jag jobbat på sen jag var 13 år nu i jul.
Det känns jätteroligt. Jag har alltid varit en sådan person som inte nöjt mig med att gå i skolan, jag har alltid jobbat parallellt. Jag har aldrig heller nöjt mig med endast ett jobb utan har alltid haft kvar Nallens för en möjlighet att få jobba extra och rycka in vid behov.

Eftersom jag jobbar heltid nu så har jag endast möjlighet att joba helger och sena kvällar nu till jul, tex. har jag en dag nu i december när jag jag slutar 17.00 på mitt "riktiga" jobb och sedan jobbar 17-20.15 på Nallens. Det kan bli lite kämpigt med de här extra dagarna blir ju ren shopping eller kanske någon SPA-visit så det känns endå himla bra.

Den här boken som jag läser just nu "Så ung och så duktig" handlar om just sånt här. Den innehåller 10 st intervjuer med tio olika tjejer, kända och okända. Och alla har samma "problem" som jag. Jag känner igen mig så väl i boken så det nästan blir läskigt. Det handlar framförallt om att inte kunna säga nej, att ha prestation som ett behov och att vara stämplad som "duktig flicka". Jag har alltid varit otroligt driven och har som sagt aldrig stått arbetslös.

Ett exempel är att jag hoppade på o börja jobba direkt på måndagen efter studenten. Två dagar var jag ledig efter studenten, lördag och söndag. Sen har jag jobbat konstant sedan dess. Jag har aldrig varit sjuk en dag. Tog ledigt tre dagar och åkte till Hultsfred. Tre dagar har jag varit ifrån jobbet sedan den 15/6. Det som får mig att gå är alla kommetarer som lyder "du är så duktig linda, du kan allting, dig kan vi lita på". Jag blir liksom lurad av duktighetsstämpeln. Den får mig att gå o gå o gå fast kroppen sa stopp för länge sedan. Jag har så otroligt höga krav på mig själv. För en duktig tjej säger inte nej, en duktig tjej ställer upp för alla, en duktig tjej är inte sjuk, en duktig tjej gör allting själv, en duktig tjej håller ansvar för alla, en duktig tjej kan inte stå mållös, en duktig tjej kan inte bli trött, osv osv. Det fortsätter sådär i all oändlighet. Jag har kommit på mig själv på vägen, då jag insett att det inte är själva vägen som spelar någon roll längre. Det är målet. Och endast målet. Jag vet att jag är fel ute. Egentligen. Även fast jag älskar att ha mest ansvar, att se till att allt blir gjort, att veta att jobbet knappt skulle gå runt utan mig en dag så vet jag att det inte fungerar.

Vad händer om jag skulle bli sjuk? Vad händer om jag vill vara ledig? Vad händer när jag tillslut börjar säga nej?